Jaha, nehe just nu ser det ut som en ungkarlslya hos mej. Eller iofs det har det väl alltid gjort mer eller mindre, just nu äre extremt mer kan jag lova. Renoveringen tar snart kålen på mej. Jag trodde aldrig att man kunde vara så beroende av vatten, men man använder det ta med tusan hela tiden, när man duschar,diskar(händer sällan jag erkänner),lagar mat(händer ännu mer sällan) men bara ta ett glas vatten kan ju ibland vara som ett lyckorus. Just nu lever jag under något jag vill kalla misärförhållande. Men nu ska jag inte klaga, det är själv valt. Ska det renoveras så ska det. Då får man leva med detta, eller? Men ändå vill jag ge en tapperhets mededalj till min baby som sliter som ett djur och drar i sina kontakttrådar för att ska bli klart så snabbt som möjligt. Han är helt underbar. Vet inte vad jag skulle göra utan dej. Vi kommer få det superfint. Hela den röda tråden kommer gå i svart. Lite stilrent men endå väldigt kaxigt, så jobbar vi. Jag och mitt allt. Om ni vill läsa mer om mej vilket jag vet att ni vill så hymla inget så finns jag även på www.martinblomkvist.com, där är jag ganska återkommande. Ohh jag älskar denna marknadsföring.
Att tillägga är ju dock att under denna process har jag och min andra halva även kallad min man haft en del motgångar i vårt renoveringsarbete. Men det är väl motgångarna som gör oss starkare inte sant, vare inte så det var sagt så säg. Vi har fått fel grejer, det har fattas verktyg och ja idag sitter jag här utan varken spis eller vatten. Visst är det synd om mej !! Snälllllllla. Säg att det är det, lite grann iaf.
Och när vi ändå talar om motgångar så känns det väldigt mycket som mina vidriga grannar motarbetar mig. Jag trodde vi var ett med varann här på vega. Att vi var som en familj. Jag har aldrig haft så fel. Vi är fiender. Vi söker anledningar till att få klaga. För vi har en så stor passion för att få klaga. Givetvis talar jag icke om mig själv. För jag har nog fått stå ut med dom mesta ljuden, men bara för det så springer jag inte till styrelsen så fort en mus piper efter tio. Det handlar väl att acceptera att ljud förekommer om man bor i lägenhet. Vad räknar ni med igentligen. Lite så att jag kan känna att om det nu inte passar så köp för baskimej en stor förfallen villa ute på landet, långt bort från mig. Det är eran räddning just nu. Jag kommer icke att sluta leva för eran skull. Det finns inte en chans. Jag bor här exakt lika mycket som er, om inte mer. Mig blir man inte av med över en natt, nej nej jag är den som förekommer i era madrömmar när ni flyttat här ifrån. Jag står ute på min "balle" och gapar som en galen djurgårshuligan att jag vann med ett så stort hånflin på läpparna att ni bara vill sätta två nackskott i mig. Ni kanske vinner detta slag men icke kriget. För det har precis börjat mina små sötvattenspärlor. Det har bara börjat! Tills dess, stampa i golvet, slå i väggarna och lev livet! Jag är iaf här för att stanna!
