Livet med Nowa

Är det inte lite det som e njutningen med livet? Att ta ett kliv till fast man vet att det igentligen inte är säkert. Bara blunda och kliva vidare. Att inte riktigt säkert veta vad som väntar härnäst. Jag har iaf kommit på att dessto mera jag tänjer på mina gränser dessto mera får jag ut av livet. Att faktiskt få tappa fotfästet och göra nått som igentligen e riktigt jag. Hur utvecklas man annars om man bara ska stå o trampa på samma ställe. Visst är det så att ibland tar man ett steg framåt och sen blir det ett bakslag då man går 2 steg tilbaka. Men kan det inte bara vara värt det då?

Förut vad jag alltid tjejen som ville ha koll all the time. Hade bra jobb, bodde hemma och behövde inte göra någonting. Fick allt serverat. Behövde inte lägga upp någon som helst ekonomi om jag inte kände för det. Men jag flyttade utan någon som helst kockkunskap, okej det har blivit en hel del hemvister med middagar, kan jag inte kringå. Men hur som helst jag lämnade allt tryggt i sura och flyttade in till V-ås och sa upp mej från jobbet. Började ett nytt jobb här. Det kan jag säga att det inte e jag för en sekund? Trygghet har varit mitt nyckelord, men allvarligt så mycket lärt mej av detta, hade jag aldrig någonsin kunnat förställa mej. Mammi o Pappa e dom bästa har fått mkt av dom, lite bortskämd men jag lovar det kan man faktiskt få förtjäna om man får igenom vissa saker.

Så det enda man kan göra är att våga för att vinna. Ta chansen. Jag gjorde det !