Livet med Nowa

-Zlatan har fått sig en riktigt schysst höstfrissa.
-Jag har exakt 19 dagar kvar till Bf. Dock vet jag att jag med all säkerhet kommer föda 2011.
-Jag har haft massa massa massa kvalietets tid med mina underbara moder.
-Jag har insett att det snart är höst.
-Jag är om möjligt ännu blekare än jag var innan. Så Glada Oxen kommer få sig sina välförtjäna besök av mig när jag klämt ut min bebis.
-Älsklingens innebandy har dragit igång på allvar, så är numer gräsänka.
-Jag har åter igen konstaterat att jag har dom finaste och underbaraste vännerna man kan önska.


I korthet det som hänt. Återkommer när jag har nått nytt att delge er med .

Ännu ett hemsk program har gjort premiär. Denna gång skånefruar. Behövde ca en halv minut för att erkänna att dom är ju mer blåsta och mer irriterande än alla andra sk "lyxfruar". Dessa blåsa saker får mig att typ dö av pinsamthet. Så nu finns det bara en sak att göra för att inte skämma ut oss mer. Sälj Skåne till Danmark eller nej för fan ge Skåne till Danmark.

Nu till ett annat dilemma. Ser jag ut som någon klagomur? Är så trött på att höra hur dåligt vissa människor mår hela tiden och hur synd det är om dom. Att vissa är så egocentriska och bara rår sig själv om ryggen. Det är nästan så JAG mår dåligt då. Måste vara jobbigt att höra sin egen röst jämt och ständigt behöva övertyga omvärlden att man har det värst av alla. Är det någon tävling eller? Nä nu ska jag se till att inte lägga energi på dom längre utan bara ha dom som jag mår bra av närmast mig. Som jag faktiskt sen en tid tillbaka redan sållat ur.

Sen anser jag det oehört ovärdigt att man anser att man har rätt att uttrycka sig hur som helst mot sina medmänniskor. Att ha en åsikt tycker jag är en rättighet men att förnedra är en svaghet. Men jag vet vilka människor som behöver hävda sig på det viset. Det är ensamma människor. Människor som det igentligen är synd om (fast det igentligen är emot mina principer att tycka synd om dom.) Som avslutningen på detta intressanta inlägg : What goes around comes around and Time will tell.

Till och börja med så måste jag erkänna att jag faktiskt skäms lite grann, eller ganska mycket grann om sanningen ska fram. Gick in på min blogg för första gången på ett bra tag och ser att statistiken är skyhög fast jag aldrig uppdaterar er. Kunde ju komma med nått i stil med att nu ska jag ändra på det. Men tyvärr tror jag inte det kommer att blir så. Utan det kommer nog bli lite sporadiskt som det är just nu. Men håll ut ibland kan det hända att jag kör ett inlägg som man absolut inte får missa. Ungefär som detta jag kör på nu.

Dåså för att återgå till rubriken så känner jag mig så fruktansvärt stolt över mina föräldrar. Dom är verkligen det närmaste mig. Dom har uppfostrat mig till den jag är idag. Dvs till en tjej som aldrig ger upp! Jag avundas er och det ni åstakommit. Ni är helt enkelt så förbannat bra. Ni har alltid sett till rätt och fel, gott och ont. Aldrig dömt någon utan att gått minst 100 mil i dennas skor. Alltid överöst en med kärlek oavsett vad. Stått bakom en och puschat en tills man nått dit man velat. Och nu ska ni göra mig den äran att bli mormor och morfar till mitt barn. Kan man hitta några bättra mor&farföräldrar? Svaret är nej. Det går inte. För ni är helt enkelt dom bästa och jag är så lycklig över att N ska få ha den äran. Utan er vore mitt liv ingenting värt. Jag älskar er till månen och tillbaka. Önskar att alla kunde ha den turen att få ha er som föräldrar. Men eftersom det inte går så är jag inte snål på att dela med mig om det skulle behövas.