Till och börja med så måste jag erkänna att jag faktiskt skäms lite grann, eller ganska mycket grann om sanningen ska fram. Gick in på min blogg för första gången på ett bra tag och ser att statistiken är skyhög fast jag aldrig uppdaterar er. Kunde ju komma med nått i stil med att nu ska jag ändra på det. Men tyvärr tror jag inte det kommer att blir så. Utan det kommer nog bli lite sporadiskt som det är just nu. Men håll ut ibland kan det hända att jag kör ett inlägg som man absolut inte får missa. Ungefär som detta jag kör på nu.
Dåså för att återgå till rubriken så känner jag mig så fruktansvärt stolt över mina föräldrar. Dom är verkligen det närmaste mig. Dom har uppfostrat mig till den jag är idag. Dvs till en tjej som aldrig ger upp! Jag avundas er och det ni åstakommit. Ni är helt enkelt så förbannat bra. Ni har alltid sett till rätt och fel, gott och ont. Aldrig dömt någon utan att gått minst 100 mil i dennas skor. Alltid överöst en med kärlek oavsett vad. Stått bakom en och puschat en tills man nått dit man velat. Och nu ska ni göra mig den äran att bli mormor och morfar till mitt barn. Kan man hitta några bättra mor&farföräldrar? Svaret är nej. Det går inte. För ni är helt enkelt dom bästa och jag är så lycklig över att N ska få ha den äran. Utan er vore mitt liv ingenting värt. Jag älskar er till månen och tillbaka. Önskar att alla kunde ha den turen att få ha er som föräldrar. Men eftersom det inte går så är jag inte snål på att dela med mig om det skulle behövas.
