Vad mer kan man säga än att Zlarre is back...

2011-01-27 @ 15:14:34

img_3772 (MMS)

Vad mer kan man säga än att Zlarre is back efter  18 timmar i vildmarken. Man kan lugnt påstå att det var en rejäl prövning att vara utan honom och det är inget jag vill uppleva igen. En mer utförlig presentation av operation hitta Zlatan kommer senare för nu ska jag återgå till att busa med min prinsessa.  Det jag lärt mig är att jag aldrig ska ta någon eller något för givet igen. Allt kan ändras på ett ögonblick Var rädda om varann där ute www.

Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (2) | Trackbacks () |

Brillor

2011-01-18 @ 16:08:48


Idag följde jag med min kära moderkaka ned på stan då hon skulle checka in lite brillor. Vilket såklart resulterade i att jag vart tvungen att prova några jag också. Inte helt oväntat hittade jag några riktigt schyssta. Tyvärr har jag kalasbra syn så jag frågade om man kunde lösa det ändå. Till min förvåning så gick det utmärkt, man kunde dra i fönsterglas. Alltså vilket strålande idé. För jag måste erkänna utan att låta självgod så såg jag oförskämt intelligent ut i ett par bricks. Så nu är jag lite i valet och kvalet fall man ska klippa till kanske? Jag menar man hittar ju alltid hål att stoppa pengarna i. Speciellt om man heter Josefine Sundin. 

Jag lyckades även få med mig ett och annat hem till mig också. Skor,linnen,kavaj m.m. Aj love shopping är en underdrift. Konstigt nog köpte jag inte en enda grej till Nowa idag. Det är högst ovanligt kan jag lova. Hon är den som alltid brukar ha mest i påsarna när vi knallar hemåt från stan. Hennes garderob är mer än överfull och jag måste erkänna att samvetet knackar mig på axeln ett X antal ggr varje dag då jag är fullt medveten om att hon aldrig hinner använda allt innan hon växt ur det. Kan säga att min lilla dam är otroligt bortskämd och då har man en garderob som det väller ut kläder ur. Dessutom tycker jag att det är otroligt roligt med bebiskläder då dom är extremt söta och små. Känns som man aldrig kan få för mycket vilket min kära sambo inte håller med om.

Nu ska jag leka hemmafru deluxe och slänga i en tvättmaskin. Duktiga jag!



Min älskade lilla solstråle





Nowa & Zlatan (Nowa håller på att kikna i skratt)




Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (1) | Trackbacks () |

Idag har det verkligen varit full fart hel...

2011-01-13 @ 20:36:26

img_4798 (MMS)

Idag har det verkligen varit full fart hela dagen. Mamma/mormor har haft nowa medans jag var var och fick lite ny färg islängd i burret av världens bästa frisör. Nu insåg jag precis att det faktiskt är kväll och jag är lika förundrad som vanligt över vart dagen har tagit vägen.  Nu ligger jag i sängen och kollar på min underbara dotter och vi inväntar bara m sen är trion komplett. Zlatan fick följa med till sura idag då han har gått och kärat ned sig i grannhunden som har lingonveckan. Ingen bra kombo då han bara vill ut till henne. Så därför är han på rehab hos bästa mamma och pappa. Med erfaranhet vet jag att han blir brutalt bortskämd där också. Så frågan är om han någonsin vill komma hem igen.

Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (1) | Trackbacks () |

Tänk att man vart sådär liten. Lite konsti...

2011-01-11 @ 18:58:58

img_9391 (MMS)

Tänk att man vart sådär liten. Lite konstigt att tro va. Som ni ser så ser jag livrädd ut på bilden vilket jag också alltid var när det vankades dagiskort. Hoppas inte Nowa ärver dom generna från mig utan att man får se en glad och orädd tjej på dom framtida dagisbilderna.  Idag är vi i sura och myser med mormor. Jag och Nowa har även hunnit med att besöka bästa Sassa och Nellie. Massa bus vart det såklart med våra sessor.

Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (3) | Trackbacks () |

Trött fast utvilad

2011-01-05 @ 13:32:30

Det är en ytterst märklig ekvation. Nowa har alltid sovit bra på nätterna(peppar peppar) vilket resulterar i att jag också borde göra det. Problemet är att jag vaknar flertalet gånger och har någon konstig klocka i kroppen som vill gå upp och göra mat till henne fast hon sover. Så när man väl har vaknat ja då har jag super svårt att somna om. Inte okej.

Dessutom sover sessan middag nu så jag borde igentligen passa på att vila då jag också. För just nu måste jag använda tändstickor för att hålla ögonen öppna. Men jag lovar att om jag skulle slå ned skallen på kudden skulle hon vakna, och då blir man bara ännu mer seg så jag håller mig vaken ett tag till. Sen ska vi ut en sväng tänkte jag. I detta snökaos. Nu får de gärna bli sommar för min del. Gillar inte vintern och har aldrig gjort. Bara massa bök hit och dit.

Igår var vid på dopsamtal med några fler föräldrar som skall döpa sina barn inom kort. Det var verkligen en super mysig träff där det bjöds på fika och där man även spelade vilka psalmer som brukar vara populära. Det kändes verkligen välplanerat på alla sätt. Nu har man fått en helt ny inblick i hur man vill ha det. Gick igenom precis hur allt går till och alla små knep och knåp som är bra att känna till. Nu väntar vi bara på att våran prelle ska boka in möte med oss så vi får bestämma all musik och sånt som ska vara.

Dags att återgå till operation hålla ögonen öppna innan jag somnar sittandes.

Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (1) | Trackbacks () |

Förlossningen i ord

2011-01-03 @ 11:52:53


Varnar redan innan att det förmodligen kommer att bli ett ganska långt inlägg.



Då var det dags att bli bli offentlig och lägga ut min förlossningsberättelse.




Måndagen den 27:e september vaknar jag som vanligt upp efter 1200 kisspauser och känner mig sådär utvilad, men bara att köra en carpe diem och bita ihop. Har i detta läge absolut inga känningar som helst. Och eftersom jag är beräknad till den 17:e oktober(enligt bm) och 13:e oktober(enligt ultraljudet på tittut i sthlm) så anar jag absolut inga som helst ugglor i mossen. Hur som helst ringer min mamma och berättar att deras hund var dålig och nästa steg vart såklart att åka in till Strömsholm med honom. Där satt vi verkligen hela dagen och det slutade med att han vart inlagd. Det enda jag kunde känna den där måndagen var ett jag om möjligt var ännu oftare på toa, men annars inget annat. Dagen led mot kväll och vi alla åkte hem medans stackars tempo vart opererad vilket verkligen var en pers. Min stackars lilla bobbo.


Tisdag runt 24.15 vaknar jag och känner att jag har lite ont i magen, som man behöver gå på toa, så jag gjorde väl det, men inget hände. Fick "molvärk" ca en gång i halvtimmen och jag anade inte ens i detta läge någonting. Trodde snarare att jag hade fått i mig nått dåligt. Sade självklart ingenting till Martin om detta förs en vid sex på morgonen när han skulle åka till jobbet. För jag menar vad var det att säga ? Gick upp runt sju och satt mig i soffan och myste lite med Zlatan innan vi runt nio rycket beslutade oss för att gå ut på promenad. Nu gjorde det fortfarande lite ont och jag vart irriterad på att det inte gick över, ringde senare mamma varav hon i efterhand hade anat att det var nått på gång. Men hon var ändå lugn och sade åt mig att äta nått och lägga mig och vila vilket jag även gjorde.
Tiden gick och vid elva började smärtan tillta något men absolut inte nått jätte märkvärdigt.
Men ringde iaf till Martin som kom och gjorde mig sällskap. Klockan vart ett och nu kändes det mer påtagligt, men trodde på sin höjd att det kunde vara sammandragningar max förvärkar. Men Martin ringde iaf in till förlossningen där dem bad mig att ta en dusch och dricka ett gott te. Idioter tänkte jag, jag dricker fan inte ens te. Enligt dom kunde det ju knappast vara på gång eftersom jag inte skulle ha förs en om tre veckor, sen var jag ju dessutom förstföderska och då MÅSTE man ju gå över enligt alla. Bullshit!
Klockan vart nu ca halv 3 och nu hade jag ca 3 minuter mellan värkarna enligt Martin som hade klockat utan att jag visste om det. Det började göra rejält ont men när det gick över kändes allt som vanligt. Vi beslutade i samråd med förlossningen att vi skulle få komma in. Jag hade såklart trott att jag bara skulle få någon form av sovtablett för att sedan åka hem. Så självklart packade vi varken kläder till oss eller till våran kommande bäbis. Jag tog inte ens med mig mobilen eftersom jag var så säker på att få komma hem inom kort. Under resan till sjukhuset hann jag få 3 värkar vilket gjorde rätt ont i guppen.
Klockan 3 vart vi inskrivna på förlossningen, jag trodde självklart att man skulle få komma in i ett undersökningsrum men icke fick ett "nu är det dags att föda"-rum direkt. Vi det här laget fattade jag verkligen ingenting. Skulle jag föda? Nu? No way! Jag skulle ju fan få sova inget annat. Vart så småning om undersökt där man konstaterade att jag var öppen 6 cm, hur det nu har gått till. Fick massa beröm att jag vart så uthållig och inte åkt in tidigare. Bm Eva och Usk Tina sade att dom hoppas att dom skulle få vara med när hon kom ut innan dom slutade sitt skift 21.30. Martin pinnade iväg och köpte tidining och dricka till oss medans vi väntade på narkosläkaren som skulle ge mig EDA, vilket var den enda bedövningen jag ville ha. Vägrade alltså syrgas.
Smärtan nu var helt klart mer påtaglig och nu började jag även känna ett fruktansvärt tryck bakåt. H E M S K T!
Men edan lades och nu jävlar tyckte jag att den mesta smärtan var borta. Ringde då hem till mamma o pappa och var lite små kaxig och sade att om det inte kändes mer än såhär att föda barn vad var det då alla tjaffsade om. Karman kom ganska snabbt för vid halv sju hjälpte den inte ett skit längre, jag tryckte i mig alla extra doser som gick utan resultat. Strax efter kände jag även att jag ville börja krysta, men vart nekad detta. Men vad ska man göra när det inte går att hålla emot.
Eftersom vi var rätt mycket själva på rummet fick Martin ringa på klockan runt kvart i åtta och säga att nu jävlar var det dags. Kände nämligen då att huvudet var halvt ute.  Dom bokstavligen flög in och sade att nu är det bråttom och dom måste förbereda landningsbana för lilla prinsessan. 2-3 krystvärkar senare var våran lilla skatt ute. Klockan hade då blivit 20.01. Att poängtera är att varken vattnet eller slemproppen gått, så det går tydligen att födas ändå.
Det första jag reagerade på var att hon inte skrek så snart drog dom iväg med henne och Martin till ett läkarteam som stod och väntade. Kvar där inne låg jag helt nyförlöst och super orolig. Läkare for in och ut men ingen berättade någonting för mig. Jag låg där inne helt själv i 45 minuter innan det kom in en Bm och berättade vad som hänt. Hela förlossningsförloppet hade gått så snabbt att Nowa inte hann med omställningen från magen till livet utanför. Så hon fick ligga med CPAP. Runt 22.15 fick jag äntligen träffa min älskade lilla dotter som satt med pappa Martin på avd 69. Första gången jag fick hålla i henne. Nu var lyckan total och jag var världens lyckligaste.
Så man kan väl säga att förlossningen tog ca 5 timmar, vilket för mig var mer än okej. Helt lagom lång.
Hon låg med alla möjliga slangar hit och dit men vad gjorde det så länge hon mådde bra och fick den vård hon behövde. Efter någon dag fick vi reda på att nyckelbenet var av och att hon hade gulsot också. Maximal otur för våran lilla tjej.
Men så småningom vart vi utskrivna och vi fick äntligen komma hem, det var så himla skönt. Hittade inga ord när jag fick komma in i lägenheten och våran familj hade utökats med en till familjemedlem.
Sådär nu har ni nått att skvallra om i fikarummet!





Första mötet mellan mormor och Nowa(17 timmar gammal)


XoXo

Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (2) | Trackbacks () |

Nytt år.

2011-01-02 @ 18:52:47
Då kliver vi in på ett nytt år som inte helt konstigt blir år 2011 och nu ser vad detta år har att erbjuda oss. Hoppas det blir ett år av fantastiska upplevelser.
2010 då, vad kan vi dra för slutsats av det året? Det var ett mycket turbulent år. Ett riktigt svajigt år till att börja med. Men samtidigt det bästa året i mitt liv eftersom min lilla flicka kom till mig då. Kan kort och gott säga att den dagen var den bästa i hela mitt liv trots smärtan!
Dom som kommit att betyda mest för mig alla dagar i veckan är mina älskade föräldrar. Har alltid stått dom otroligt nära, men under årets gång har jag om möjligt kommit dem ännu närmare. Dem har stått bakom mig i vått och torrt och alltid peppat mig till rätt beslut. På ett sätt var det gångna året möjligheternas år. Ett år där allt var möjligt om man bara kämpade lite. Mest kommer jag nog att minnas livet som gravid som också det var en riktigt berg och dalbana. En miljon hormoner som bara flög runt i kroppen och försökte göra kaos. Men när sommaren var slut så kände jag på riktigt att jag kunde börja räkna ned tills min älskade skatt skulle komma. Det vart en tid av både mentala och praktiska förberedelser. Inte kort efter Nowas nedkomst var det även dags för mig att bli moster för andra gången vilket också var en fullständig lycka.

Andra personer som varit viktiga i mitt liv är såklart mina fina vänner. Var och en av er har en speciell plats i mitt hjärta. Sen har vi även min sambo som även är far till barnet vårt som jag älskar väldigt mycket. Vi har fått ta del av det mest fantastiska två människor kan vara med om, ett litet under.
Som sagt jag hoppas att 2011 har mycket positivt att erbjuda oss.
Tar förlossningsberättelsen i nästa inlägg då jag kände att resumé av det gamla och nya året kom mer i kronologisk ordning.




Juni 2010, graviditetsmånad 5.

XoXo

Permalink | Allt och inget! | Kommentarer (1) | Trackbacks () |